Johanes Glader Tomtemaden    
         
    Johannes Glader 58 år och Stina 56 år    
         
    De bodde i en backstuga vid "Tomtemaden", 1 1/2 km inåt Kroppefjäll från Blixerud. Johannes hade varit soldat för Ed och under sina senare soldatår brutit upp och odlat ett stycke mark, mest myrmark, och satt upp hus och ladugård så att han kunde flytta dit när han slutade som soldat på Edstommen år 1866.
Nils Nilsson har i en uppteckning beskrivit stugan: Det var ett stort rum, storstuga, och en kammare. Det stora rummet blev aldrig färdigt. Och det bodde de inte i. I det stora rummet hade de hönsen. Om vintern eldade de litet i rummet så att inte hönsen skulle frysa ihjäl.
   
         
    Johannes dog 1892. Stina dog 1912 hos sonen Jonas på Nya Skrapa, Ed. Huset på Tomtemaden revs och virket användes för att bygga till huset på "Rektorns" i Högsbyn.    
         
 

Vi vet mycket om Johannes Glader, tack vare att August Bondeson 1884 besökte och intervjuade honom. Bondeson skrev en bok, "Historiegubbar på Dal", där han livfullt och målande beskriver sina samtal med Johannes Glader och med Jakob Glader som även han var kund i Irenius affär. Glader var ett soldatnamn och de båda gubbarna var inte släkt. Texten nedan är utvalda citat ur boken "Historiegubbar på Dal", något omskrivna för att vara mer lättlästa. Teckningen är utförd av Severin Nilsson efter utkast av Bondeson.

Jag återger inte sagorna och äventyren här, men jag rekommenderar att läsa boken. På denna hemsidan vill jag bara försöka visa lite om hur livet var på 1870-talet och tidigare. Och intervjuerna med Johannes Glader ger underbara och sällsynta direktbilder från det gamla fattigsverige. Jag tror att det mesta som sägs stämmer ganska bra med verkligheten, både Bondeson och Johannes Glader ger ett trovärdigt intryck (åtminstone om man räknar bort Sjöfrun och strömgubben). Bara ett fel har jag kunnat konstatera: Johannes flyttade till Tomtemaden redan1866 och inte 1876 som Bondeson skriver. Flera andra källor visar detta, inte minst Irenius dagbok som 1870 anger adressen Tomtemaden för Johannes Glader och Stina.

August Bondeson var född 1854,  läkarstuderande och hallänning. Till Dalsland kom han i sitt sökande efter gamla sagor och historier, så här skriver han i förordet till sin bok: "Efter mångårigt sökande har jag äntligen på det undangömda Dal lyckats finna bygdeberättare, som satt mig i stånd till att utgiva en samling ordagrant upptecknade sagor och sägner m m."

 
 
 
 

- Av handlanden i Örs by fick jag hänvisning till en ny sagoberättare, gratialisten Johannes Glader på Tomtemaden under Högsbyn.
- Det är en märkelig man, han talar alldeles som en gammal vis, sade handlanden.
För att komma till Högsbyn, som är den borterste gården i Örs fjäll, blev jag först rodd över Örsjön. Sedan ledde min väg över skogar och berg rätt väster ut, i jämn stigning bortåt en hel mil. På färden fick jag tillfälle att bese Borekulle. Det tämligen höga berget är på mitten genomskuret av ett smalt, sakta stigande pass, med nästan lodräta väggar. Vid nedre ingången till passet finns i den södra väggen en öppning i berget, nätt och jämnt så vid, att en karl kan krypa därin.


I Högsbyn fick jag följe bort till Tomtemaden. Fjället var här ödsligt och kalt, efter en skogseld, som för omkring femton år sedan gått över trakten.
I en liten däld, långt borta i ödemarken, hade Johannes Glader på gamla dagar fått sin fristad. Boningshuset, som låg på backsluttningen neremot sänkan, var täckt med skiffer och till sitt yttre vida större och prydligare än de fattigmansstugor, jag förut gästat. Ett stycke från stugan låg det lilla ruckliga uthuset, med sina gistna, fallfärdiga väggar. Den halvmultnade takhalmen hade under sista vintern i stor utsträckning blivit nedriven för att tjäna som nödfoder åt kreaturen. Fyra höga stänger med sopkvastar i toppen voro uppresta på gårdsplatsen, Förutom ett par små äppleträd, som gubben själv dragit upp, och några sälgbuskar tätt invid husen, var hela omgivningen trädlös. Nere i maden voro småtegar upptagna, där potatis, korn och havre förde en förtvivlad strid med bottensyran. Där maden slutade, vidtog en sjövik med yvig, sträv vass - den mest lönande slåttern på stället.


Vi klevo uppför den murkna trätrappan och kommo genom förstun in i ett litet rum, som syntes ursprungligen bestämt endast till kök, men som nu fick utgöra både kök och stuga. En gammal träsoffa, ett vråskåp, ett bord och en stol samt längst fram i hörnet en liten omålad draglåda utgjorde hela bohaget. Framför spisen stod mor Glader och kokte kvällsgröten. På soffan vid långväggen mitt emot satt en hög, rak gestalt med mössan på huvudet och kritpipan i munnen. Det var förre soldaten, sagoberättaren Johannes Glader.
När vi hälsade, steg han upp och gjorde honnör. - Pluntan kom fram och så mitt ärende. Johannes Glader fattade strax syftet med mitt besök samt lovade villigt att berätta allt, vad han kunde komma ihåg av sagor och äventyr. Och jag kunde således med glatt hopp återvända till mitt nattkvarter i Högsbyn.

Det var en söndagsmorgon med strålande sol, luften dallrade av hetta, och svetten lackade av hela min lekamen, då jag åter strävade bortöver fjället från Högsbyn till Tomtemaden. Utanför stugan stod gubben Glader, hög och ståtlig, och välkomnade mig. Den resliga växten, den ädla hållningen, det själfulla ansiktet gjorde nu liksom kvällen förut ett livligt intryck på mig. Jag tyckte mig snarare ha en yverboren general än en avskedad soldat framför mig. Men ett ögonkast på hans dräkt förjagade varje tanke på en kunglig svensk general - sliten bondmössa, vit mollskinnströja, lappade byxor, förskinn och grova kragstövlar.
I köket var för hett, vi måste hålla oss ute i det fria. Och för att få skydd mot solen förde gubben mig till, "hönshuset", varmed han menade säljbuskarna invid stugan. Här bredde vi ut min filt och lade oss i skuggan.


Jag frågade gubben, vartill de fyra höga stängerna med sopkvastarna skulle tjäna.
-Hå, de är för att skrämma bort höken, sade Glader. -Och jagu skyr han för dem. Innan vi reste stängerna, så tog han den ena hönan efter den andra och alltid den bästa. Det är ett stort besvär med de hönsen. Så länge de är små, skall man ha dem inne och sen får man passa och vakta dem dagligen. Men om man inte tråkar något, så får man inte något. De skrapar omkring dyngan, och man kan inte ha några plantor intill husen. Men så är det allt så gott att ha några ägg att byta bort för litet kaffe och tyg och väsen. Och så får man tråka med det på det däriga viset och så vidare.


Ett förfärligt hönskackel och skrik hördes bortifrån småbuskarne i liden. Fram flögo tre höns och sökte sin räddning in i stugan. Vi foro upp for att se efter, vad som var på färde.
Mor Stina kom utrusande:
-Höken!?
Nej, denna gången var det inte höken. Min Prisse, som ännu ej lärt att skilja mellan tamt och vilt, kom framklivande med en ihjälbiten höna i munnen.
-Aj , aj, min bästa höna! klagade mor Glader.
Detta var en dålig början. Jag hade gett mycket, om jag haft det ogjort.
-Ja, men så var det också bara en höna. Det blir väl bra med det, mor - vi kan lägga på en ny, tyckte Glader, som såg min misstämning.
Jag ville straffa hunden.
-Hå nej, sade Glader, slå honom inte! Han begriper inte, att han gjort något galet. Det gör lika god verkan att skämma ut honom.
När jag så tog upp pengar för att gottgöra skadan, skrattade gubben.
-Hå, inte skall herrn betala för en höna. Olyckan bör ingen sota för. Nu skall vi bara ta reda på steken.
-Ja, jag lägger på en ny höna, så blir det bra, tyckte mor Stina. Jag tänkte, det var höken, så jag sprang ut. Jag är så trasigt klädd, så jag borde inte visa mig.
-Det ser ingen på det, menade Glader. Om en tog en ny klänning på sig och gick bort över fjället, så skulle den vara trasig runt ikring, innan en kom hem igen.
-Ja, men nu går det väl an att gå i fjället, om sommaren, sade mor Stina. Men om vintern då är det allt mas.
-Ja, då är det allt strängt för fjällbon, när man inte kan gå till nästa stuga, utan skidor och skarbågar. Men man skall någonstans vara och man är van vid det, menade Glader.
Mor Stina gick nu och låste in de andra hönsen i stora stugan, som av brist på medel aldrig blivit inredd.


-Småsaker skall man aldrig lägga på sinnet, sade Glader. -Jag är van vid riktiga olyckor. I fjol miste jag en ko, som jag hade haft länge. Och det fick väl vara det med. Men så fick jag värk i mitt ena öga. Jag var härborta och skulle fälla ett träd och då, just som jag högg till, så for där något etter i ögat, så att det började värka. Ja, jag skulle gärna låtit min andra ko gått med, om jag bara hade fått behålla ögat. Men det miste jag, och det andra ögat blev också dåligt Hå, en sådan värk! Värken varade i elva veckor, jag låg här en lång tid utan sans. Ingen doktor hade vi råd till att söka, vi stackare häruppe i fjället. Nej, hade inte Stina varit, så hade jag visst aldrig kommit upp mer, men hon passade mig som ett litet barn. Ingenting hade vi i huset, hon sprang som en get över fjället än hit och än dit och bytte sig till litet mjölk för ett ägg och tyg och väsen och så vidare. För kon mjölkade inte. Det är med djuren som med folket, de får lida försakelse, de med. Och hur hon sprang Stina, så lagade hon alltid, så att jag fick vad jag behövde. Hon har varit mig så trogen, så om hon har kunnat lätta mig, så har hon gärna låtit sig själv gå under. Det värsta av allt är ändå, att mina krafter inte vill komma igen efter den sjukdomen. Förr har jag alltid grävt min åker, men i år har jag inte orkat mer än en liten åker för potäter. Hade jag skolat gräva mer, så hade det blivit min död. Det andra fick jag leja för, och därför blev det så litet jag fick sått i år. Men jag vill inte klaga. Jag vill tacka Herran, så länge jag får ha mitt förstånd. Jag är nu två och sjuttio år.

 
     
 

Efter denna händelserika inledning ville Johannes Glader nu börja berätta historier:

 
     
 

Ja, nu är det väl inte för tidigt att börja på med ett äventyr, vidtog han, efter ett litet uppehåIl. Men jag skall säga herrn på förhand, att sen jag kom härbort i skogsmarken och blev skild ifrån sällskap och tyg och väsen och krigsväsendet, så har jag mera lagt bort allting på det däriga viset. Förr i världen var det annat. När jag låg nere på heden, så skiftades kamraterna till och gjorde vakten för mig, bara för att jag skulle ligga inne i tältet och tala om sagor och historier. Och så gick det natt efter natt hela mötet i ända. Och när vi då skulle rycka ut, då tog de mig rned sig till sina hem, och jag fick berätta överallt på det däriga viset. Och jag svarar för, att äventyren mången gång har gjort mer intryck på mig, än när jag har läst en andelig bok; för när det har gått väl eller illa, har jag kunnat tilllämpat det på mig själv och känt intryck därav. Och många böcker har jag läst, ja, allt vad jag har kunnat kommit över, både världsligt och andeligt. Det förnämsta, jag ägt i mitt hus, är Luthers postilla och Böckernas bok. I min barndom läste jag helst gamla testamentet för historierna, men sedan har jag funnit min bästa tröst i det nya. Nya testamentet är upphängt på det gamla som min mössa på spiken. Jag har läst bibeln jag kan inte säga huru många gånger, för jag vill inte ta det på en slump.,
-Här på orten läsa visst alla flitigt sin bibel. Jakob Glader påstod sig ha läst bibeln tre gånger från pärm till pärm, sade jag.
-Den gången lög han, då han sa, att han läst bibeln tre gånger, mente Johannes Glader. Käften och humöret är det bästa, i skriften är han inte mycket hemma. Jag känner den fången sen han inte var längre än herrns pipa. Det är en liten snäll fånge till att sträva. Men han vill gärna lägga till. -Jag talar ej om mitt läsande för att vinna berömmelse. En suck till Herran uppstiger till himmelen som en stege - mycket läsande gör det inte. Glader tände nu sin pipa och tog ett par duktiga bloss.

 
     
  Johannes kom snart in på sitt favoritämne, skogsrår, jättar, tomtar och liknande. En av historierna handlade om hur hans morbror, Jan Lilja som en tid var soldat på Åsestommen, i sin ungdom såg en strömgubbe:  
     
 

Den samme morbrodern, som sedan tog till soldat och tog namnet Lilja, var som ung stamparedräng hos en bonde vid namn Norbärg på Dalkerud under Åsen i Örs socken. Under det stampen gick, smet han en gång ut och bort åt Ödegården för att få sig en sup. När han kom igen, stod en liten gubbe, så pass stor som en sex eller sju års pojke, och hade dragit vadmalet ur stampen, och stamphamrarna var uppsatta. Då han blev varse drängen, tittade han på honom, men smet sig sedan bortmed den stora hjulstocken till hjulhuset och blev borta. Drängen fortsatte arbetet med vadmalen, nedsläppte hamrarna. som gubben hade satt upp, och det började gå igen.
Sedan gick drängen till spisen, där en gryta stod, med kokande vatten, som han skulle ösa i stamphoarna. Och då låg där på spishällen ett par små isgråa vantar. Drängen tog och tittade på dem, och som han tyckte, de var roliga, drog han dem upp på pekfingret och långfingret, och då var vanten fylld. Och han insåg, att de inte var bundna utan blott hopvaddade såsom en hattetove. Men han lade vantarna på spisen, skötte om stampen och gick åter ut. Alla ting skedde med tysthet. Han var där i tre är, men under hela den tiden gick det alltid bra, och ingen olycka inträffade. För sagorna säger, att strömguhbar, lyktegubbar och mera sådant alltid älskar tystnad. Det har då verkligen skett, fast det var före min tid. Ja, då var det då så mycket fanstyg på det däriga viset.
Gubben Glader hade tydligen kommit in på ett kapitel, som livligt intresserade honom. Han fortsatte: De talar om innevånare i Vänern också. Ola i Taksvika, han var ute för sjöfrun där.

 
     
  Jan (Johan) Lilja var född 1792 så det borde ha varit omkring 1810 som detta hände. Och vi fick en kort inblick i hur det gick till att stampa vadmal vid Eds vadmalsstamp!  
  Så följer sagan om hur Ola i Taksvika, som var skutskeppare på Vänern, träffade "Sjöfrun" och även var med henne hem och såg delar av hennes rike på Vänerns botten. Ännu en saga i samma ämne följde därpå. Det var inte fråga om ifall Johannes trodde på detta eller inte. För Johannes var det ett bevisat faktum.  
     
 

När jag om morgonen därefter kom till Tomtemaden, satt gubben Glader på gräsbacken, med en stor grov skiffertavla i knät, och var som bäst sysselsatt med att teckna upp titlarna på de sägner och sagor, som han erinrat sig under min bortavaro. Först på listan läste jag: Om Konung Karl den Tolfte och Skjutspojken. Den sägnen ville jag genast höra.
- Hå, tyckte Glader, det är bara ett litet äventyr, som vi pojkar hade mycket nöje av i min barndom. När vi låg ute och vallade kreaturen, så sökte vi upp varandra, och vi talte då om det äventyret hundratals gånger, den ene för den andre. Vi tröttnade aldrig på att höra det.

 
     
  Säkert var mötet med Johannes Glader en verklig lyckträff för August Bondeson! En informatör med skarpt minne och klokskap och dessutom mer än villig att förmedla allt han visste.  
     
 

Det blev. ett styvt arbete att uppteckna alla Johannes Gladers sagor, sägner och minnen. Den gamle dikterade och jag skrev mången dag i hela tio timmar. Gubben var outtröttlig. För varje morgon hade han tecknat sig till minnes något nytt på skiffertavlan.
Väl råkade en eller annan mening i hans berättelser att bliva något tillkrånglad; men hans föredrag flöt lugnt, utan ringaste avbrott. antingen han talade "hyfsat" eller "på bondevis". Det senare inträffade emellertid knappt oftare, än då jag särskilt uppmanade honom därtill. Aldrig ändrade han ett ord, av vad han sagt. Det tycktes rent av vara hans stolthet, att ingenting behöva återtaga eller ändra. Vårt goda förhållande höll till och med på att bli allvarsamt rubbat, då jag vid ett par mindre lättförstådda ställen frågade honom, om han verkligen ville ha dem på det viset.
-Ja, skulle inte det duga?, frågade han nästan barskt.
Att antalet av hans här intagna sagor ej blivit större, beror därpå, att jag uteslutit flera. till vilka jag redan i mina föregående sagosamlingar utgivit motstycken. Detta gäller: även med avseende på de övriga berättarnas .sagor.
Tiden gick hastigt och lustigt i "hönshuset". Under fjorton soliga julidagar följde vi skuggan runtom säljbuskarna och nötte härunder bort allt grönt på marken. Men när solen dalade, då kommo myggen och knotten. Då var tid att bryta upp, ty mot dem voro vi värnlösa. De skydde ej ens för röken från den dalsländska tobaksflätan.

 
     
  Till sist berättade Johannes Glader sin egen livshistoria för Bondeson (här något förkortad):  
     
     
     
 

Då jag till slut begärde ännu några uppgifter om min käre gamle väns liv och förhållanden, gav han mig sin levnadsteckning, sådan den här följer:
-Jag år född här i Örs socken på ett hemman, som heter Ed, den I I mars 1812. I kyrkboken står oriktigt den 9 mars. Min mor Katrina var av fersesläkten, hon var dotter till gamla Ferse-Mali och denna var sondotter till gamle gubben Fersen, som bodde i Dalskogs socken på ett ställe, som efter honom kallades Fersnäset.
Jag fick börja under min barndom att tjäna för andra, jag började som holing, när jag var tio år
I min barndom var det hårda tider på Dal, med missväxt och hungersnöd. Folket måste gripa till bröd av halm och bark. Ifrån det jag var tre fyra år minns jag, att mina morbröder kom hem ifrån sitt skogsarbete om kvällen, havande med sig en furukubbe, som de uppreste i skorstenen för att upptinas. Och när morgonen kom, var min moder och mormor uppe och avskrapade barken på kubben, sedan det gröna var borttaget. De hackade barken, lade den i en gryta och förvällde honom. Sedan upptogs han och klammades i vatten, så att kådan skulle utrinna. Sedan lades han åter i vatten och kokades, varjämte litet mjöl blandades däri, och så blev det
morgonmat.
Men 1826 då var den svåraste missväxt, som jag under sjuttio år kan minnas, ty allmogen här i orten hade platt ingenting att lämna till någon, de var själva till större delen tvungna att utfara till avlägsna städer att få någon kronsäd, som förut i kyrkorna varit pålyst.
Jag fick äntligen en gång under den svåra tiden en sättung råg och en skäppa korn. Detta fördes från Uddevalla. Men medan jag väntade på detta, förlopp tre hela dagar. som jag icke hade mera att få i mitt liv än två små abborrar, nästan lika med alekuvor. Jag minns.att jag alltid hade lycka att fiska, men nu var det icke möjligt att kunna få någonting. Tredje dagen, mot solens nedgång, kom en gammal gumma som varit åt kvarnen och där låtit mala en kappe råg och tre kannor korn. Gumman gav oss en liten mjöldott på en porslinstallrik för att släcka hungern med. Mor kokade därav en liten välling. Och när jag förtärt den delen, jag fick, fick jag uppkast, att jag tänkte jag blev fördärvad, men hungern lisades ändå. Morgonen därpå kom kronsäden.
Min moder bodde då i en liten stuga, som jag uppsatt. Och detta var den sista vintern, jag vistades hemma hos henne.
Sen kom jag ut att tjäna både här på Nordal och i Vedbo härad, hos bönder. Ett och ett halvt år tjänte jag hos kapten Ridderbjälke på Balketorpet och var med honom på hans resor, såsom åt Kvistrum och Dagsholm och andra herrgårdar, och gjorde vad som helst, bar vatten och högg ved och så vidare. Ifrån honom tog jag hem till Ör igen. Så kom jag till bonden, som brukade pastorsbostället Örsberg. Jag bjöd till. allt vad jag kunde, men han var en hund mot mig. Jag svalt och for illa på alla vis. Och då jag skulle ha ut tjänstelönen åt mig, så fick jag så usla kläder, att jag inte kunde ta dem på min kropp, utan måste stämma honom för att få ut min rätt.
Då blev jag så ledsen på att tjäna, så då beslutade jag att aldrig tjäna bonde mer. Jag var nu 21 år och så inträdde jag i soldattjänsten, och erhöll då namnet Glader. Detta var år 1833 den 18 februari, som jag blev antagen på landskontoret i Vänersborg och svor min första trohetsed på officersgården därstädes. Jag kan icke neka, att uniformen lockade också, när jag tog lega.
På våren 1833 flyttade jag till stommen. När jag kom dit, sådde jag 14 sättungar havre, som jag fick av bonden. Och hela min lega bestod av 19 riksdaler, för jag var enfaldig och bönderna snåla. Och hela den årliga lönen, som alltid är 4 banko, avprutades, så att jag aldrig fick mer än 5 riksdaler. Men de tog halva kohagen ifrån mig.
Då gifte jag mig 1834 med Kajsa Läjon från Kyrkosten, dotter till avskedade soldaten Läjon, som blivit avbruten det ena benet i Stralsund. Hon var en fin tös,och jag var en sprätt. Vi hade fem barn ihop, fyra flickor och en pojke. Två flickor är döda, en vid 27 års ålder, och den andra. som var på åttonde året, drunknade i älven vid stommen. Stommen gav dålig skörd, så det var omöjligt att förmera sig därpå, jag kunde inte få åtta tunnor säd på hemmanet. Men det blev lite förtjänst vid sågverken och plankuppläggning, så att det gick drägligt.
Men 1847 om våren mistade jag en av mina två kor och vid larsmässetiden min andra. Och så hade jag köpt tre tunnor hafre av Bryngel i Berga. Den havren var för gammal, så att märgen var förruttnad rnen skalen syntes bra, ty bonden hade svavlat honom. Men den var så usel i märgen, att man kunde skriva med den. Där kom inte upp mer, än vid skörden blev det sex travar med små vantar - ja, jag skulle tagit vart grand i tre bördor på den tiden.

Den första söndagen i advent samma år dog hustrun, efterlämnande fem barn. Och det minsta bar hon vid bröstet. Det fick jag leja ut till en släkting, en soldat vid Vedbo kompani, svågern Rudberg. Om söndagen skulle jag begrava min hustru. Alla
andra kom till mig med tomma händerna, utom mor på Stampen, som om lördagsaftonen kom med en duktig fonkorg, och så bytte hon sig till ett halvt rått får mot samma vikt torkat fårkött - jag hade slaktat en sö till begravningen. Eljest kom gubbarna ensamma, blott med en hade hustrun skickat med en pannkaka, det var allt, som jag fick. Hela gårdens fruntimmer blev borta, för de skulle slippa att ta med sig några fonkorgar för jag hade bett varendaste en, både hustrur och män.
Men gud ske tack och lov, jag hade strävat, så jag gjorde en riktig begravning och det med heder åt min hustru det fick de tillstå alla, det. Men till likfärden fick jag
två kannor brännvin av kaptenen och fyra kannor köpte jag, att det blev, så det räckte till och lite grand över.
Då var det inte så gott att ta sig fram över hösten och vintern. Jag satt med de fyra barnen. Jag gick fram på gården i arbete och hade 8 skilling i dagpenning. Men dessutom hade jag två eller tre får och några höns, som jag fick sälja, för att skaffa bröd åt barnen, men jag sålde inte ett grand ur huset. Bönderna hade inte hjärta till att skicka en tår mjölk till barnen.
När jag under vintern - det var mycket snö och tyg och väsen - hade det som värst, så sade folk, att jag skulle skicka ut den äldsta flickan, Ällika, bort åt gårdarna och be om bröd. Jag ville inte - gud nåde mig, jag har alltid varit lite högfärdig, jag har velat vara med folk, men se, det har inte alltid kunnat gått - men flickan hade hört det och bad så väl, att hon skulle få gå. Och jag fick då tillåta't, men det var inom tänderna,
men det fick gå. Hon gick igenom tretton bondstugor.
Men när hon kom hem - herre, du nådige gud, jag glömmer det aldrig ! - då var hon våt upp under armarna av snö och elände, strumporna upphackade av kjortelfållen, som hade blivit frusen och hård, och jag lade på en god brasa, och flickan satte sig på en stol och uppsatte sina frusna fötter på spishällen och jag fick se, hur blodet droppade, droppe på droppe, ner i golvet av de sönderskavda små benen. Då var det bättre, att låta barnet sitta inne och svälta, än låta det rent fördärvas. Och vad flickan fått under dagen, bestod alltsammans av en liten skål mjöl, så pass som kunde kokas till en vassvälling åt ett par personer - jagu skulle jag ätit upp den ena - och några halvor och fjärdingar tunnbröd. Men då tog jag för avgjort och gjorde det löftet inom
mig, att om jag skulle sträva till blods, skulle ingen ur mitt hus gå ut och be. Och tack vare gud, det har gått så ock.
Ja, herre gud, vad jag har tråkat ont! Om jag hade varit av stål och diamant, så kunde jag slitits upp rnen jag har haft en järnkropp. Men det är så, var och en skall ha sin lott, det slipper ingen att krypa under korset. Men gud ske lov, jag har haft goda dagar ock. Och jag tröstar på gud, han vet nog, vad jag behöver och vad, som är mig nyttigast. Men skrymta vill jag aldrig, ty samvetet blir sårat.

Som jag då hade börjat att göra våren, så kom utryckningsorderna till Danmark. Jag hade om vintern tagit mig en bonde, som skulle bruka stommen till hälften, för jag såg mig inte god till att själv kunna kosta såsäd och arbete och inte hade jag förmåga att skaffa några kreatur för tillfället. Jag hade mistat elva nötkreatur på nio år. Om våren, i början av maj månad, var bonden och jag ute i norra lyckan på vårarbete. Då kom en soldat med orderna till Danmark att inom trenne dagar vara färdig att utrycka. Då tog jag och stod och läste på orderna. När jag då hade läst orderna, så gjorde jag ett skratt jag tänkte:
-Hur skall detta bli?
Då frågade brukaren, vad jag skrattade åt. Då läste jag upp orderna högt.
-Kan du skratta då, sade bonden, så är du värst av alla.
Då svarade jag:
-Ja, vad skall jag göra? Jag har en gång svurit att gå ut för konung och fädernesland och jag får gå, när orderna kommer. Men nog kändes det ett sting i hjärtat, det satt där som en påle, men vad skulle jag göra? - det fick jag dölja.
-Hur skall du nu bära dig åt med ungarna, far?, gapade brukaren till.
-Ja, det vet jag inte, svarade jag. Gud vet väl någon råd.
-Ja, sade brukaren, jag får ta den minsta tösen ifrån dig. Hon kan gå vall, så får hon hjälpa min tös, när hon kan.
Så hade jag en gosse och två töser kvar. Så fick jag en tös till valltjänst i Åsen och de två andra åt västra fjället till en torpare. Han skulle ha pojken, tills han hade gått och läst för prästen, imot fiorton riksdaler. Och jag betalade kontant åtta han fick linet, som hade växt på stommen. Flickan fick han också till vallflicka.

När jag hade fått ut barnen, sen var jag tvungen till att gå och då var jag glad. Och sen jag kommit till kamraterna, kände jag mig som en annan karl. Så kom vi till Danmark i maj månad och där mådde vi ganska bra. Men det var strängt att ständigt gå, natt och dag, med full packning - det var sju veckor, som inte packningen var av min rygg annat än högstnatts. Det värsta, som jag tyckte för min del, var - för jag väntade på order varenda stund - var, att vi inte fick rycka över till Holsten och lossa, om det inte hade varit mer än en enda salva. Då hade vi haft for fälttåg, men nu blev det inte ett tecken. På ditresan var befälet så vänliga och umgicks med oss som kamrater; men när de såg, att det ingenting blev av, då blev manskapet hårt behandlade vid flera tillfällen. Och den feta maten och brännevinet smakade nog gott, men vi började längta till hembygden igen.

 
     
 

Johannes Glader ingick i en svensk reservstyrka om ca 5000 man för att stödja danskarna i dansk-tyska kriget. De förlades på ön Fyn och deltog aldrig i några strider men fungerade som ett stöd för Danmark och ett hot mot Tysklands trupper ifall dessa skulle tränga långt in på danskt område.

Johannes Glader blev förlagd i en bondgård och blev erbjuden äktenskap och att stanna kvar i denna rika bygd, men kunde inte lämna sina barn hemma i Sverige utan följde med sina kamrater hem i september samma år, 1848.

 
     
 

Om Mikaeli dag kom jag hem, sent på natten. Då var jag ett stycke ifrån mitt hem, men hade just ingen längtan att tråka längre. Det hade regnat med dagen så för faseligt, att vi på de mesta ställen, där det var sankt, måste sätta geväret ner i vattenflogarna för att stödja oss.
Jag tog in hos rotemästaren. Där hade jag även den flickan, som jag talat om förut, och jag tror nästan, att jag aldrig kommit hem, om jag inte haft tankarna till Maja Stina. Där tjänade även den hustrun, jag nu har, som piga. Hon kom och låste upp dörren, och jag steg in.
Mor Elin, hon sprang genast efter en ren och torr skjorta. Och när jag avtagit de våta kläderna från hand till fot, blev jag trakterad med mat och dricka. Och sedan var att förfoga sig till vila.
Det dröjde länge om morgonen, innan jag gick upp, ty jag var trött. Och de kom ifrån alla stugor och skulle hälsa mig välkommen. Emellertid var husbonden där i huset, Hans Andersson, ute och skulle skaffa brännvin, men det blev inte något att få.
Vid middagstid gick jag hem, och då jag hemkom, hälsades jag av bonden vara välkommen. Men snart fann jag, att den lilla stackars flickan, som var i bondens våld, var nästan halvnaken. Jag hade efter min hustru något av varje, både ull och lin samt annat sådant, som kunde få duga till kläder. Vid bortresan lämnade jag det åt brukaredottern och hon skulle laga, så att min lilla flicka blev försedd. Hon hade av det samma gjort kläder åt både sig och sin sjuka moder. Flickan hade likväl fått en usel smock, så hon knappt kunde gå.
Dagen därefter kom de tvenne barnen, som jag hade hos Olle på Långamaden, för att hälsa på mig. De var så fullkomligt utmagrade, både flickan och gossungen, att de såg ut bättre till spöken än till barn.
Nu tänkte jag:
-De skall inte längre vara uti de uslingarnas våld. Jag skall göra allt, vad jag kan, hellre än se mina barn i sådant elände. Därmed lämnade jag dem aldrig tillbaka, utan de fick vara hemma. De hade icke allenast svultit, utan även blivit hårt behandlade utav gumman.

Jag fick inte mindre än fyra brev ifrån Fyen. De tre besvarade jag men jag kunde inte lämna mina barn. Så en tid därefter frågade jag Maja Stina, om hon ville flytta till mig. Då sade hon:
-Jag föraktar inte Glader och jag vill gärna antaga hans tillbud men jag skall säga, jag vill inte gifta mig, med undantag att jag får en sådan, att jag kan vara bärgad för hela tiden.
Det var de orden, som stack mig. Jag hörde, hur det lät - hon tyckte inte om mig som förr.
Under vintern tog jag och en torpare tröskan hos rotemästaren. Och vid många tillfällen yrkade folk, att jag skulle fria till Stina, som tjänade där. Men mycket
mer påyrkade en snickare, som hade namn av Kristian Danielsson, och hans hustru Kajsa, att Kristian skulle få gå till pigan och bli böneman. Detta tillät jag icke första gången. Men emellertid gjorde jag mig underrättad hos flickans fader, som bodde på Halla under Ljusebråten i Järbo socken, om han tillät en sådan förening. Gubben tillät det, och jag lät Kristian gå till pigan, som väl fasade för de många barnen, men det gick ändå om en tid.
Men erinras, att när jag kom till pastor Ekström på Ör och hade äntligen genom mycket besvär fått tillstånd av mitt befäl och det var fråga om att utfå lysning av prästen, då sade han :
-Huru kan det bära till? Flickan är trolovad!
Jag tänkte svara:
-Hon är väl fan häller 
Men han sade:
-Det är så. Hon är förlovad med en artillerist, vid namn Örn.
Nu erinras, att samme artillerist var broder till Kristians hustru Kajsa. Denne hade varit i Ed och där arbetat, under den tid flickan tjänte där. och då han gav sig därifrån och skulle till Karlstens fästning, skulle han hava påskrift på sina betyg av prästen och då insatte han pigan där för sin trolovade.
Jag svarade prästen:
-Det frågar jag inte efter, ty jag har både föräldrarnas och flickans lov.
Prästen begrundade saken något och sade:
,Det var din lycka att han är artillerist för sådana karlar är inte mycket att sätta värde på.
Varpå lysningen skrevs, och jag bekom densamma, och såsom jag var soldat, kostade den blott l8 skilling.
Vid hemkomsten lärnnade jag lysningen till klockaren. som bodde i Åsen, gick sedan hem, så trött och usel jag var. - Detta var långt på kvällen. Och där pigan tjänade, hade de tillagat ett tämmeligen bra jakeröl och väntade otåligt varje stund. Jag klädde mig och gick till bönemannen och tog honom med till Ed. Vi blev nog väl mottagna Bönemannen. han gjorde sin plikt. Han frågade, om vi ville ha varandra. och vi svarade ja och tog varandra i hand, och han skulle slå av.
Stina flyttade till mig. Och denna lilla krota hade tjänt sig till omkring 100 riksdalers värde, varmed vi satte upp ko och får, och så hade hon goda kläder.
Men fjorton dagar efter hennes ankomst insjuknade jag i frossan och låg i den aderton veckor. Då var våren, och bönderna skulle förrätta vårarbetet på stommen, då gick jag ut för att så säd. Det var nog kallt, och detta tålde jag icke, utan blev nedlagd på sjuksängen ännu fyra veckor. När jag hunnit så långt, att jag kunde få krafter att komma till prästgården, for vi dit och blev vigda av en präst vid namn Jansson och har sedan från den tid 1849 varit tillsammans.

Min tjänst slutade jag 1866 och flyttade åt västra fjället den 15 mars 1867. Där hade en stor brand förött skogarna, allting var svart och ödsligt. Men jag hade uppsatt stugan samt en liten ladugård. Jag hade två kor och några får, men kunde icke föda alla, utan måste sälja en ko och även fåren. Allt har sedan gått bra, till i fjor jag fick ont i ögat.

Men man får inte vara i rosengård alltid.