Irenius var färgare till yrket och denna verksamhet syns i dagboken när han köper färgämnen i affären, och även i vissa fall när han tar betalt för färgning av tyg, garn, sjalar m m.

Att färga ylle är en komplicerad process och för att få önskad effekt måste man många gånger använda flera bad med olika färgämnen och betmedel. Här följer en mycket kortfattad och förenklad beskrivning av färgämnen och kemikalier som Irenius använde för att färga ull, garn och tyg.

Alung -alun, betmedel som får färgämnet att fästa vid garnet.

Blåsten -troligtvis blå vitriol, kopparsulfat, som tillsammans med alun används vid efterbehandlingen av garnet och ger färgerna en varmare nyans.

Brisilja -bresilja kallas den färgstarka veden från ett flertal trädarter och färgerna som garnet får är blått, rött eller gult. Men den malda torra veden av blå bresilja är ändå rödbrun och det kan vara den som Irenius kallar brun bresilja. Namnet bresilja kommer av att flera av träden ursprungligen kommer från Brasilien.

Galläpplen -små kulor som växer på ekblad vilket orsakas av insektslarver. Frampå hösten liknar kulorna små äpplen i färgen. Användes tidigare till att göra bläck av. Ger svart eller grå färg.

Indigo -blått färgämne. På 1870-talet fanns bara vegetabilisk indigo och den var mycket dyr.

Cornsjonäll -koschenill (som på den tiden hette konsionell), animaliskt rött färgämne som fås från en sköldlus som lever på en kaktusart.

Cromsyra eller Cromsyrad skrev Irenius ibland och vi tror att det var förkortningar för Cromsyrad Cali (nedan)

Cromsyrad Cali -betmedel som ger mörkare och djupare färger.

Spanskgrönt -kopparacetat, en sorts ärg som tillverkades genom att utsätta kopparplåt för ättiksyra. Gav en grön giftig färg.

Wicktriohl -vitriol, troligtvis järnsulfat (=järnvitriol). Används vid efterbehandlingen tillsammans med alun och ger då en kallare nyans åt färgerna.

Winsten -vinsten, betmedel tillsammans med alun. Ökar färgernas klarhet.