Kaffe var en av de viktigaste varorna i affären. Kaffe skrevs upp i boken vid 492 tillfällen. Tobak skrevs upp 563 gånger och socker 495 gånger.

Kafferast på åkern

     
         
   

Det var orostat råkaffe som Irenius sålde. Grönvita torra bönor som fraktats i säckar ända från odlaren, troligtvis lastade av slavar på ett skepp i någon Brasiliansk hamn. Tomsäckarna kunde Irenius sälja i affären.

På bilden har jag fyllt råkaffe i en gammal kafferostare.

 
         
   

1870 hade alla stugor i Fjället en härd där den öppna elden användes till matlagning och ljus. Järnspisar började användas först omkring tio år senare.

Jag fick låna en ryggåsstuga i parken bakom Melleruds Museum för att elda på en gammal härd och rosta kaffe. Annars finns knappast något hus kvar i bygden, i vilket det aldrig blev insatt en järnspis. Ända in på 1930-talet fanns det ändå ställen i Fjället där de använde öppen eld i hushållet.

 
         
   

 

När elden falnat på härden och bara en glödhög återstår är det lämplig tid att rosta kaffet. Kafferostaren för öppen eld är rätt liten till formatet och har ett långt skaft. Man måste hela tiden skaka och vrida på rostaren för att få alla bönorna lika rostade. När bönorna börjar bli färdiga poppar de likt popcorn och sväller då lite.

 
         
    Resultatet blev blandat, kan man väl säga, från svartbränt till orostat på samma gång... Men jag gjorde experimentet bara för att få bilder till denna hemsidan och för att lära mig lite om hur det hela fungerar, inte för att få drickbart kaffe. Det gör de mycket bättre på Löfbergs i Karlstad!  
         
   

Funktionell, men ändå vacker, är kafferostaren för öppen eld. Det långa skaftet har plats för båda händerna vilket behövs då man ska vrida rostaren runt. Plåtbehållaren är tät och har ett effektivt lås för att inget ska läcka ut när man vrider och skakar.

Rostaren lånade jag av min bror Sture, som har den efter mamma Rut på Tonsberg.

 
         
    Kaffekvarnen på bilden fotograferade jag på museet i Brunnsparken i Dals Rostock. Kanske fanns fabrikstillverkade kaffekvarnar med vev redan 1870, men denna kvarn av trä var nog ändå vanlig i de fattiga bygderna med tanke på hur många som finns sparade i museer och hem.  
         
   

En trebent kaffekittel av koppar fanns kanske inte i alla hushåll. Det tog lång tid för kopparslagaren att tillverka en kittel och den kunde inte säljas billigt. Kanske fick fattigt folk nöja sig med en vanlig kastrull som också kunde användas till annat. Kaffe köpte dock även de allra fattigaste, som vi kan se i Irenius dagbok.

Kaffekitteln på tre ben lånade jag av min syster Anna-Stina som har den efter mamma Rut. Lika välputsad var nog aldrig en kittel som användes dagligen på den gamla tiden... Just denna kitteln har kanske aldrig använts till kaffekokning överhuvudtaget, jag tror att det tillverkades många kittlar långt efter att man börjat elda i järnspisar och trebenta kaffekittlar därmed blivit helt överflödiga.

Det är ett beundransvärt hantverk i en kopparkittel och det har möjligen vissa tider lönat sig för skickliga kopparslagare att tillverka kittlar av hög kvalitet fast de endast varit till för att pryda hyllorna i moderna kök.

Priserna på "äkta" kopparsaker har varierat stort och tidvis varit skyhöga.

 
         
  HEM