1920-talet, ny lagård byggs på "Rektorns" i Högsbyn och taket täcks med hyvlad spån. Som underlag för tegel eller plåt kan man förmoda. Detta var ett vanligt sätt att bygga. Så gott som alla gamla lagårdstak av tegel har ett spåntak som underlag. Även många skiffertak har ett enkelt tvålagers spåntak som underlag för att täta undertaket mot inträngande yrsnö. Från början och genom nästan hela den hundraåriga spåntaksepoken låg dock de flesta spåntak utan täckning av tegel eller annat.

Att täcka tak med hyvlad spån var en teknik som slog igenom först efter mitten av 1800-talet. Då hade trådspik börjat tillverkas industriellt och var därmed billig i jämförelse med smidd spik. Behovet av ett takmaterial som var mindre arbetskrävande än näver, torv och halm var stort och spåntaken blev snart vanliga.

 

 

 

Till en början hyvlades spånen genom att en stock lades på marken och sågsnitt gjordes tvärsöver stocken på avstånd lika med de tilltänkta spånens längd. En hyvel i jätteformat drogs av hästar längs stocken och hyvlade av 5 - 6 mm tjocka spån. Efterhand kom maskinella spånhyvlar i bruk jämsides med kvarnarna och sågarna där vattenkraft fanns och de fungerade så att ett hyvelstål drevs fram och tillbaka av en vevstake och hyvlade av spån från en kubbe som först hade kapats i den längd spånen skulle ha. Senare drevs spånhyvlarna förstås även med motor.

Hållbarheten hos ett spåntak var omkring 30 - 60 år, beroende på antal lager (upp till sex lager har jag sett), kvalitet på virket, läge, omsorg m m. Mot slutet hölls taket tätt genom att stoppa in nya spån där det läckte och på det viset hålla taket tätt lite längre. I min ungdom  på 1940-50-talen var det vanligt att se gamla lappade spåntak där de nyaste lagningarna hade de ljusaste nyanserna. Därefter ersattes spåntaken snabbt av plåt och annat.